Dystra, sorgsna tankar
Kategori: Fine på G
Det är andra kvällen irad som jag sitter och tänker på farmor, saknar henne så otroligt mycket, fattar inte hur det kan göra så ont i bröstet så fort jag tänker på henne. Det är så svårt att förstå att hon är borta!
Satt just och läste på mammas blogg m när farmor gick bort, om samtalet jag fick ta emot och samtalet jag sedan fick ringa, eftersom mamma och pappa var i stugan.
Jag sitter och tänker på alla stunder som jag hade med min farmor, alla gånger som vi satt i köket i Norrby och fikade, hon, jag och mamma. De gånger vi vart till Furuvik och hon haft med rosenbröd till alla barnbarnen med ost på, hur vi stod ute vid bilen i solskenet och mumsade utanför bakluckan. Tänker på alla vaniljbullar med socker hon gjort iordning till mig och mina bröder och kusiner, alla gånger jag fått skrapa ur sockerskålen, samma decilitermått i stål, varje gång.
Alla leenden jag sett i hennes ansikten, alla stolta leenden då jag lyckats med någonting bra. Den gången hon lärde mig att multiplicera eftersom jag inte förstått när min lärare försökt förklara. Jag vet inte hur, men när farmor förklarade förstod jag på en gång!
Jag saknar min farmor så mycket, skulle kunna göra allt för att få träffa henne igen, om så bara för en liten stund. Jag skulle göra allt för att få se henne stå där utanför kyrkan i Forsmark när jag tar ut studenten, se hennes stolta ansikte för att jag äntligen klarat det, två år på forsmark!
Du är alltid med mig Farmor <3
Satt just och läste på mammas blogg m när farmor gick bort, om samtalet jag fick ta emot och samtalet jag sedan fick ringa, eftersom mamma och pappa var i stugan.
Jag sitter och tänker på alla stunder som jag hade med min farmor, alla gånger som vi satt i köket i Norrby och fikade, hon, jag och mamma. De gånger vi vart till Furuvik och hon haft med rosenbröd till alla barnbarnen med ost på, hur vi stod ute vid bilen i solskenet och mumsade utanför bakluckan. Tänker på alla vaniljbullar med socker hon gjort iordning till mig och mina bröder och kusiner, alla gånger jag fått skrapa ur sockerskålen, samma decilitermått i stål, varje gång.
Alla leenden jag sett i hennes ansikten, alla stolta leenden då jag lyckats med någonting bra. Den gången hon lärde mig att multiplicera eftersom jag inte förstått när min lärare försökt förklara. Jag vet inte hur, men när farmor förklarade förstod jag på en gång!
Jag saknar min farmor så mycket, skulle kunna göra allt för att få träffa henne igen, om så bara för en liten stund. Jag skulle göra allt för att få se henne stå där utanför kyrkan i Forsmark när jag tar ut studenten, se hennes stolta ansikte för att jag äntligen klarat det, två år på forsmark!
