LUUS

Kom ganska nyligen hem efter farmors begravning. Det var ganska lugnt när jag gick in i kyrkan och såg kistan stå längst fram med en duk över. Men när jag, tillsammans med Johannes, gick fram och satte mig blev det jobbigt när Johannes frågade vad det var under filten.
Då försökte jag förklara för Johannes, samtidigt som jag hade gråten i halsen som en klump och tårarna som trängde sig fram och nedför kinderna. Jag förstod att jag skulle ha svårt att hålla tårarna tillbaka och grät under istort sett hela gudtjänsten.

Men när farfar, pappa och faster gick fram för att lägga sina blommor på kistan blev det värre, då jag såg farfar som inte orkade hålla tillbaka längre. Sedan när vi skulle gå fram på min rad, Anna, Michaela, mamma, Johannes, jag och Christoffer, när jag såg först Anna och sedan Michaela då fortsatte det bara rinna som två floder längst kinderna.
Och försöka passera Anna och Michaela som satt på bänken och grät, gick helt enkelt inte så jag kramade om dem var för sig för att visa att jag var med dem.
Sen satt jag och hulkade på bänken. Det var så jobbigt, att föralltid säga adjö till farmor, ett sista farväl.

Efter gudtjänsten var vi till Häverödals hotell och åt smörgåstårta och fikade innan vi bröt upp och alla for till sig. Och här sitter jag nu, med gråten i halsen och vista streck på kinderna efter att tårarna svept sminket med sig när jag försökt torka bort dem.

Vad resten av dagen erbjuder vet jag inte än så länge, men den kommer att gå iallafall, möjligen långsamt, men den kommer gå den med, en dag fylld av minnen av farmor och försöken till att sörja och gå vidare i livet, utan henne vid min sida.